Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Teknisk utveckling?

Kan Moore’s Law vara vänlig att börja fungera igen? På sätt och vis är det skönt när inte klockfrekvenser och minnesstorlekar flerdubblas varje år, så man inte behöver bry sig om att köpa nya datorer i tid och otid, men nu börjar det bli besvärligt.

Jag gillar min lilla elvatums MacAir, men skärmens upplösning är patetisk (1366*768). Så kom Apple med en ny MacBook nyss, som både var ungefär lika stor, märkbart lättare, bättre upplösning, men till och med långsammare cpu mot den jag har. En satans massa pengar för i praktiken bara några fler pixlar? Nope. Någon gång i höst skulle det möjligen kunna komma en ny MacBook Pro, men vad det skulle innebära återstår att se.

Så gick fodralet till min surfplatta sönder lite extra mycket idag. Tyvärr är plattan tre år gammal, så det finns inga nya skydd att köpa längre. Kanske dags att uppgradera till en nyare modell? Nej, för de plattor som finns i samma storlek har ungefär samma specar. Någon cpu-kärna till, någon tiondels gigahertz mer, men samma batteri och upplösning. Kortläsare, men utan trådlös laddning. Meh.

Vibrationen på min mobil verkar ha slutat fungera, men där har det inte heller hänt så mycket. Nu när jag testade en gång till för säkerhets skull, funkade det klockrent. Vaffan? Samtidigt har den börjat göra slut på batteriet lite väl snabbt, men eftersom batteriet inte är utbytbart är det inte så mycket att göra åt. Dvs mobilen som helhet funkar, men en uppgradering till någonting med en märkbar förbättring här och där skulle vara välkommet. Samtidigt krävs ett mikroskop för att hitta några relevanta skillnader mellan min nuvarande LG G3 och årets G5.

Nu ska jag googla “ilandsproblem”.

June 26th, 2016 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Plex

Att kunna ladda ner film och tv-serier från internet är kul. Att se dem på en liten datormonitor, not so much. För ganska många år sedan var lösningen att koppla två sladdar, en för bild och en för ljud, mellan datorn och tv’n. Det är ok med en stationär dator, men har man en laptop eller vill komma åt sambons filer, blir det en massa trasslande med sladdar fram och tillbaka.

Nästa steg blev då att lagra filerna på en Linux-server, så slapp man frågan om vem som hade laddat ned vad. Med en liten mediaspelare typ WDTV, eller Apple TV om man är på det humöret, blev även ens vanliga dator fri. Numera pratar allting HDMI, så det bara behövs en sladd istället för två. Det funkade bra ganska länge, tills WDTV’n inte bara tappade kontakten till servern då och då, utan även totalhängde sig ibland så det enda som hjälpte var en full powercycle. Exemplar nummer två betedde sig likadant. En Apple TV löser ungefär samma problem, men hanterar färre filformat. Det är osäkert hur stor roll det spelar i praktiken.

Linux-servern hade nu blivit utbytt mot en Synology DS414 (“4” = 4 diskar, “14” = modellen kom 2014), vilket gjorde att saker flöt på bättre. Att konfigurera upp en Sambaserver i Linux var visst inte så enkelt.

Vi tröttnade till slut på WDTV’n och dess hängningar och lät en hallonpaj få bli tv-dator. Synologyn fick server-delen av Plex, och hallonpajen körde klienten. Med en liten flirc-plopp som låtsas vara ett usb-tangentbord gick det att fortsätta använda WDTV’ns fjärrkontroll. Plex tar över hela hallonpajen, så för att kunna fortsätta ha en att leka med köpte jag en till, och satte båda i ett fint chassi (förevigad hos Instagram).

Hallonpajer vill ha 2A, och efter att ha jagat runt lägenheten efter tillräckligt bra USB-adaptrar gav jag upp och köpte en grej med 6 portar från r-pi.se. Egentligen borde jag köpa en till för att ha med på semestrar.

Öppnar man uPNP i sin router kommer man åt filerna i Plex även utifrån. Det finns klienter för mobiler och surfplattor (om man har betalkonto), så man kan strömma musik till sin telefon eller vad man nu vill göra. Plex vill ha en primär användare, och sedan kan man lägga till fler personer i samma hushåll som kan ha sina egna inställningar. Dessutom kan man lägga till gästkonton, om man vill dela med sig filer till andra. En kul grej var autentiseringen mot servern. Istället för att behöva skriva in ens lösenord, som för tv-appar är ganska bökigt, visar klienten en kod som man skriver in på webinterfacet mot servern. Mycket smidigt.

För att inte behöva skicka onödigt mycket data över nätet kan Plex-servern koda om filerna i realtid beroende på vad det är för klient. Det var dock lite jobbigare än vad DS414 klarade av, och eftersom den dessutom började bli full byttes den ut mot en större och snabbare DS1815 (2015 års modell, 8 diskar internt plus 2 gånger 5 = 10 diskar i separata expansionslådor). Som bonus kan den även fungera som TimeMachine-server, så vi kan få våra datorer backupade utan att böka med glappande USB-kontakter. Det finns NAS-servrar från andra tillverkare som också kan köra Plex, men alla som har en åsikt i frågan verkar vara överens om att Synology är bäst.

Jag hade hoppats att 8 TB-diskar skulle hinna komma tills det var dags att shoppa, men sådan tur hade jag inte. Seagate har en “Archive”-variant, men de verkar vara allmänt värdelösa. Undvik dem. Istället blev det 4 diskar på 6 TB, som i Raid 6 (dvs checksummor på två diskar) ger ungefär 11 TB. Sedan är det bara att lägga till en eller två diskar i taget, så bygger Synologyn om raiden utan att ens behöva gå offline. Med hotswap dessutom. Det är fortfarande bara 2 diskar som används för checksumma, så man får 100% utväxling på de nya diskarna. Lagom till att vi har fyllt 33 TB vill man nog uppgradera NAS-burken ändå, så kan man börja om med nya diskar där. Det hade gått att behålla de tidigare diskarna och bara köpa fler till den nya servern, men då hade vi slagit i taket ganska snart igen. Dessutom kan den gamla servern nu få fortsatt liv på annan adress.

Lagom till att jag konstaterade att jag inte hade något mer att byta ut just på den här fronten dök Pine 64 upp. För halva priset av en hallonpaj får man där högre fart och 4K-video istället för “bara” 1080p, dessutom med lägre strömförbrukning. Förhoppningsvis i alla fall, den ligger nu på Kickstarter med beräknad leverans några månader framåt i tiden. Inte för att det finns någon tv i hushållet som klarar mer än 1080p, men ändå. Principen.

December 12th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Semester utan dator

På årets semester hade jag med mig datorn, men med mål att inte använda den. Det lyckades ganska bra. Mail, bloggar, instagram, facebook och det mesta annat jag gillar att använda för att hålla koll på vad som händer i världen, funkade bra på surfplattan. Visserligen pratar den bara wifi, men bostäder, hotell och fik löste det problemet. Dessutom hade jag ju med mig min mobila lilla 3G-router.

Routern blev anledningen till första gången datorn fick boota upp. Routern var tydligen inte helt rätt konfigurerad, och det som behövde ändras fanns inte på det interface jag fick på surfplattan. Nej, “be om skrivbordsversion” funkade inte. Efteråt funkade den bättre, så det problemet bör inte dyka upp igen.

Andra gången jag väckte datorn var för att kolla en sak i jobbets mailbox, men det hade jag faktiskt lika gärna kunnat göra på surfplattan.

Tredje gången var en av de sista dagarna, då jag hade fått ett mail från min server att ett filsystem inte mådde bra, och behövde lite omtanke. De diskarna verkar må allmänt dåligt, så jag borde ändå avveckla dem.

Att faktiskt (nästan) inte använda en dator med tangentbord på 10 dagar var lite udda. Inte för att datorn väger så himla mycket (MacAir, liksom) , men surfplattan väger trots allt mindre.

August 6th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Två problem med LG G3

Jag har hittat två stycken problem med LG G3. Kan ju lika gärna skriva ner dem, om någon googlar på det.

Det första är bankappen Swish, som helt enkelt inte fungerar på den modellen. Bankgirot och LG jobbar på det sedan en vecka tillbaka, men jag har inte fått någon ETA än. SEB vet om problemet.

Det andra är lite mer irriterande. Mina senaste lurar är Bose QuietComfort 3, som jag hittade när jag letade efter ett headset med rätt typ av öronkuddar, som inte satt så förbannat hårt som Marshall Major. De funkar på morgnarna, men på vägen hem från jobbet tänds ikonen en kort sekund, sedan släcks den, och därefter kommer ljudet ur den inbyggda högtalaren istället.

Jag experimenterade lite mer, mailade LG fram och tillbaka, och kan nu konstatera att mobilen vägrar prata med de där lurarna om den har mindre än runt 70% av batteriet kvar. Igår funkade 65%, idag dog de vid 72%. Dessutom, vilket är ännu knäppare, så ger både LG’s egna lurar och Marshall-lurarna en fin “headset”-ikon högst upp, medan Bose-lurarna istället ger en ikon med en hörlurskontakt. Första personen hos LG som jag pratade med hade ingen aning om vad det var för ikon ens, så jag fick maila ett screenshot.

Nu ligger bollen hos LG, som får reda ut det här.

Att mitt förrförra headset inte funkade tillsammans med Rosetta Stone må kanske vara hänt. Några hundralappar hit eller dit. Men Bose-lurarna var… öh… typ lite dyrare. Det ska komma ut ljud, och gå lite ljud tillbaka. That’s it. Skärpning. Visst, knapparna för att byta låt funkar bara på iPhone tydligen, men det gör ju ingenting.

Edit 2014-08-19: Swish funkar numera. Enligt LG ska det komma en uppdatering senare denna månad som ska åtgärda problemet med hörlurarna.

July 10th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Supporten på LG

Ibland blir jag förvånansvärt överraskad. Jag började tröttna på min HTC One S, nu senast för att det såg ut som hela displayen (som hade några små repor) höll på att helt lossna. Jag var lite sugen på LG G2 förut, men det blev aldrig av att jag skaffade någon. Nu kom uppföljaren G3, där de bland annat gjort kameran mycket snabbare. Jamendåså. Shopping, shopping.

Som vanligt med en ny telefon så vill Google Play ladda ner alla appar man någonsin har installerat. Och, precis som alla gånger tidigare, får den in kanske ett dussin innan den bara står och väntar. Efter att man har avbrutit den för att göra ett nytt försök lite mer från början, framför allt med en uppdaterad Play, finns ingen “installera allt”. Istället får man handplocka in dem. Lagom kul, men skönt att slippa saker jag inte längre använder. Nu har ju LastPass lärt sig att koppla url’er till appar, så på alla loginsidor får jag numera en liten dialogruta där den erbjuder sig att fylla i allting åt mig. Det sänkte installationstiden något, kan man ju milt uttrycka det som.

Jag stötte på några konstigheter, och messade då @LGNordic på twitter. Med lite hjälp från Morten Jolnas fick jag svar tämligen omgående. Igår blev jag pga semestrar hänvisad till deras mer normala supportavdelning, och testade deras webchat.

Först gällde det en dialogruta om den alternativa startsidan EasyHome, som dök upp mest hela tiden. Tämligen omedelbart fick jag veta att det berodde på att jag hade “Telia Appar” installerat. Bort med den, var den nu kom från, och så var det problemet löst. Tydligen var inte ens hela LG medvetna om den här lösningen, så det är knappast några first line support-pryoelever som sitter på den där webchatten.

Sedan undrade jag lite om QI, dvs trådlös laddning. Att ladda en G3 med Googles QI-laddare gick inte, men det fanns ett QI-skal till den. Behövdes alltså ett sådant skal för att QI skulle fungera alls? Ny session, lite mer bollning fram och tillbaka, varvid LG-supportpersonen faktiskt provade deras egen QI-laddare med både en Nexus 4 och Nexus 5 för att bekräfta att den kombinationen fungerade. Tidigare när två olika företag har varit involverade, som med min första 3G-telefon från SonyEricsson som gick i ett Telianät, envisades båda företagen med att helt skylla på varandra (tills jag skickade en Cc till Sverker “ska det verkligen vara så här” Olofsson, haha). Så icke nu, utan det fanns istället en påtaglig stolthet över att de såg till att deras grejer funkade även med apparater från andra leverantörer.

Framför allt får sådan här bra support mig att känna mig trygg. Skulle någonting strula, vet jag nu att det finns flera kanaler där jag kan få råd och hjälp.

July 8th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Från Dropbox till BitTorrentSync

För ungefär två år sedan började jag använda Dropbox. Först för att få tillgång till foton som en annan person hade tagit, och därefter dels för backup av diverse källkod och dokumentation, och dels för backup av foton jag tagit med mobilen. Det är ganska skönt att slippa bråka med sladdar, FileSync-program och annat trist. Så fort mobilen hittar ett wifi tuggar den en stund, och så ligger fotot i molnet och strax därefter på lokala disken på datorn hemma.

Eftersom allting lagras i molnet, kostar det pengar om man vill synka mer än ett par GB. Man får mer utrymme när man får andra att skaffa konton, men det hjälper inte så långt. Att det har blivit dags att lämna dem blev mer aktuellt när de började scanna filerna för upphovsrättsintrång. Jag gillar inte sånt.

Hos Wil Wheaton läste jag idag om BitTorrent Sync, som lät intressant. Där fungerar saker och ting ganska annorlunda.

  • Filer skickas direkt mellan klienterna, så synkar man bara till laptopen som ligger avstängd i ryggsäcken händer exakt ingenting.
  • Varje katalog som man vill synka, lever sitt eget liv. Istället för en gemensam baskatalog för allt, kan jag synka mobilfoton till laptopen och källkod till en katalog på filservern.
  • Självklart kan jag välja om katalogen ska delas ut med skrivrättigheter eller bara läsrättigheter, om jag vill skicka innehållet till någon annan.

Binärer finns för alla relevanta plattformar här. Dokumentationen är ingen höjdare, men det finns en någorlunda komplett pdf.

För att till att börja med ta över Dropbox-katalogen på Macen krävdes följande, när binären väl var installerad och startad.

  1. På “My Sync”-fliken, klicka på “+ Add Folder”.
  2. Klicka på “Generate”, för att skapa en ny nyckel.
  3. Välj Dropboxkatalogen, och klicka på Ok.

På Linuxservern var det lite struligare. Den tar-fil som finns på nedladdningssidan innehåller en binär och en licens-fil, så det packas lämpligen upp i en temporärkatalog, och så flyttar man binären till något bra ställe. Det är en ren gui-lös server, vilket gör att man måste ha en konfigurationsfil. En sådan skapas med “btsync --dump-sample-config“. Den intressanta delen ligger under “shared_folders“. Där finns “dir“, vilket i mitt fall är Dropbox-katalogen, och “secret“, som är katalogens nyckel. För att få den, väljer man katalogen i Mac-appen, och klickar på “Info”. Då finns dels en “Full access secret”, och dels en “Read only secret”. Eftersom filer ska synkas åt båda hållen, använde jag den första. Vill man ha en enkelriktad backup används den senare.

Sedan drar man igång det hela med “btsync --config /path/till/config-filen“. Helst från /etc/rc.local, eller vad man nu har för init-system.

På mobilsidan var det lite förvirrande. Appen har två flikar, “My Sync” och “Backup”. För foton börjar man på “Backup”-sidan, klickar på ikonen för att lägga till en katalog, och letar upp sina foton. Mina fanns under “/storage/sdcard0/DCIM/100MEDIA“. Under katalognamnet syns då ett mycket irriterande “0 devices online”. Man klickar på kugghjulet, väljer “Share folder”, och får då en QR-kod som man kan scanna, eller skicka via valfri app, t.ex. som mail till sig själv.

Sedan går man tillbaka till sin desktop-app, och väljer “+ Add folder” igen. Istället för “Generate”, kopierar man nu in den kod som man nyss mailade. Med Dropbox kopierades fotona till en underkatalog till dess baskatalog, men det går inte nu. Istället valde jag en ny katalog under “Pictures”. Efter att ha klickat “Ok” får mobilen kontakt med datorn, det står “1 devices online” (för det är jättesvårt att göra en if-sats om antalet är 1), det tuggas en stund, och efter att ha klickat i “Auto-start” under “Settings”, hålls allting synkroniserat.

Vill man synka foton från två mobiler, eller som i mitt fall både från mobilen och surfplattan, måste de synkas till varsin katalog på datorn. Att byta destinationskatalog går inte, så vill man ha filerna någon annanstans måste den först tas bort, och så får man börja om från början med “Share folder”.

Det är lite mer att tänka på, och kräver lite mer planering kring vad man egentligen vill kopiera vart, men det känns helt klart som ett stort steg framåt.

April 15th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Hembio – uppföljning

Efter några diskussioner på och utanför nätet och läsande av recensioner tills ögonen blödde, kom jag till slut vidare med hemmabioprojektet.

Min första plan var att gå på Minsta Möjliga Lösning, och köpa en soundbar. En liten grej under tv’n och en bas i ett hörn, till inte alldeles för många pengar. Den som verkade bäst var Philips HTL 9100, för 6390 kr. Jag var hos Siba för att köpa en, men då var den slut. Om jag betalade den i förväg kunde de beställa hem en, men sådant ägnar jag mig inte åt. På Sibas rad hos Prisjakt står det nu “Ej beställbar”, och hos Webhallen stod det att den även var slut hos leverantören. Förmodligen är det därmed någon uppföljare på gång snart, så den kändes som ett dumt köp. De enda alternativ som fanns annars var i tusenkronorsklassen. Jag förbehåller mig rätten att vara lätt skeptisk till ljudkvaliteten i dem. Det finns kanske andra vettiga modeller, men jag tappade lite sugen på dem och slutade leta.

Nästa plan var Denons näst minsta modell av 5.1-förstärkare, en AVR X1000, och ett gäng golvhögtalare från Dynavoice. Totalpris skulle då bli ungefär 7200 kr. För väldigt lite extra pengar jämfört med limpan ovan skulle det då även bli ett par surroundhögtalare. Det fanns två stora nackdelar, dock. Den ena var att X1000 är ganska klen, så skulle jag vilja köpa ett par bättre och kraftigare högtalare skulle jag få byta ut den också. Efter att ha predikat “buy quality, cry once” i typ 15 år kändes det dumt. Den andra nackdelen var det där att de var golvhögtalare. Det betyder att de står på golvet, och tar upp golvyta. Vid sidan om tv’n finns inte så mycket sådant (dörröppning respektive vägg), så det skulle bli lite knepigt. Även om nu kvoten mellan pris och prestanda var svårslagen.

Jahapp, det var bara att fortsätta uppåt till storebror AVR X2000. Nog för att en Sonyreceiver i samma prisklass verkade lite bättre, men jag gillar inte Sony. X2000 har fler kontakter och fler watt än X1000, så den borde räcka ett tag. De små högtalare som verkade bäst enligt de tester jag hittade, utan att behöva ta hela steget till Bose, var KEF KHT-3005SE. Lite avskräckande prislapp på 15000, tyvärr. Då blev jag tipsad om efterföljaren KEF E305. Minst lika bra, och 5000 kronor billigare.

Det blev lite pill med kablar, flyttande av möbler och prylar och klickande i setupmenyer innan allting var klart, men resultatet blev bra. Dessutom försvann en hel bunt kablar bakom tv’n. Något dussin meter kabelrännor ska förmodligen in också, så blir det lite finare.

Surroundljud var till och med roligare än jag trodde (prat HÄR och bakgrundsmusik DÄR – coolt). Vardagsrummet blir fyllt av ljud på ett sätt jag inte riktigt varit med om förut, utan att för den skull störa grannarna (så mycket).

January 14th, 2014 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Brute force dörrkod?

En sak som jag funderar på ibland är vad kortaste sekvensen är för att knäcka ett dörrkodslås med fyra siffror. De kommer ju ihåg det man har slagit in, så med de fem tryckningarna 1-1-1-1-2 har man testat både 1111 och 1112. Det teoretiska minimat är alltså 1003 tryckningar, vilket är klart bättre än 10000. Speciellt om man ska göra det för hand.

Kan man gå igenom hela sökrymden enbart med enkla steg, dvs att man alltid återanvänder de tre senaste siffrorna, eller behöver man “hoppa” ibland?

Skalar man ner det till en siffra blir det enkelt, det är ju bara att trycka 0-1-2-3-4-5-6-7-8-9. Med två siffror blir den andra siffran nästa gång den första, så det blir som att röra sig på en tvådimensionell yta där x och y byter plats varje steg, där den valda kolumnen blir den rad som man utgår från nästa gång. Med tre siffror blir det förmodligen något liknande, fast som en kub som roterar ett snäpp utmed en diagonal. Med fyra siffror upphör min mentala förmåga att enkelt visualisera det hela.

Att göra en brute force-sökning för att hitta minimala sekvensen känns inte görbart. Ganska många grenar och sjukt sökdjup brukar vara en jobbig kombination.

November 13th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Digital Inn vs Apple

Ok, det här blev bara bisarrt.

I början av sommaren någon gång spillde jag apelsinjuice på min MacAir (aja, jobbets, whatever), och för att snabbt kunna fortsätta använda den köpte jag ett externt tangentbord. Det är lite mer att bära på, men jag är stor och stark, så det är inget större problem. Det har sina fördelar, speciellt när man sitter med datorn i soffan.

För ett tag sedan lossnade en av gummifötterna på undersidan, och försvann spårlöst. På hårda bordsytor står därför tangentbordet nu och vickar lite grand. En liten aning irriterande.

Jag gick till Digital Inn i Västermalmsgallerian för att köpa en ny gummifot, men några sådana hade de inte. Istället rekommenderade de mig att kolla med deras butik på Sveavägen, som ju har en verkstad för Apples grejer.

Jag hittade deras växelnummer, klickade mig vidare till Sveavägen, bara för att mötas av “vår mailadress är blabla”, och sedan loopade den tillbaka en bit i automatsvarsrutinen. Say what? Är det jobbigt för en affär att faktiskt ha en telefon?

Aja, jag mailade dem i alla fall. Fick svar “nej, vi säljer inga sådana”. Inget förslag på alternativ lösning.

Jag mailade dem igen, varvid de förslog att jag skulle kontakta Apple i Täby, eller köpa ett nytt tangentbord. Sedan la de till det hela absurda “vi har tyvärr inte så gamla tangentbord liggande”. Say what now? Det är ett par månader gammalt, så jag har till och med garanti på eländet. Nog för att det rör sig snabbt i IT-branschen ibland, men ändå. Skärpning. Jag hade aldrig ens sagt när tangentbordet var köpt, så det vete tusan vad de fick det ifrån.

Jag ringde Apple, viss förvirring uppstod kring vad det var för relation mellan min dator och tangentbordet, men det hela slutade med att de asap skickar mig ett nytt tangentbord och en fraktsedel så jag kan skicka tillbaka mitt nuvarande.

På något sätt så känner jag nu en viss skillnad i upplevd servicenivå mellan de här två företagen. Tänka sig.

Ja, laptopen ska självklart in på service snart, men när det väl blir dags lär jag åka direkt till Täby med den. Känns bäst så.

October 4th, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Bra grejer

Senaste tiden har jag hittat flera “grejer” som jag är galet nöjd med.

Bankdroid

Det första är appen Bankdroid. Till en början använde jag den bara för de gemensamma kontona hos Coop och Ica, för att vara säker på att det alltid fanns pengar där. Nu senast upptäckte jag att den ju faktiskt dessutom kan hålla koll på kontona både hos SEB och ett antal andra ställen där man kan lagra pengar, liksom CSN.

Å ena sidan verkar den lagra inloggningskoderna i klartext, men å andra sidan är det bara readonlyaccess med dem ändå. Låter man appen kolla saldona automatiskt då och då får man ganska snabbt reda på om någon affär har dragit summan dubbelt, eller att man har fått lite ränta på något sparkonto.

Tink

Jag började lyssna på Economistapodden med Isabella Löwengrip och Pingis Hadenius (vilket ledde till att jag även köpte boken, så kan det gå), som i ett av avsnitten tipsade om Tink. Det är en ny (svensk) webtjänst som likt Bankdroid kollar av ens bankkonton med jämna mellanrum. Sedan kategoriserar den alla transaktioner, så man får en bas till en budget och stenkoll på vilka inkomster och utgifter man har. Händer det något “oväntat” så piper mobilen till. Appen till Android ligger någon månad fram i tiden, men det mesta finns även i webinterfacet. Att de sedan har snabb support på twitter gör det bara ännu bättre.

Skillnaden mellan Bankdroid och Tink är att den förra är fokuserad på aktuellt saldo, och den senare på transaktioner. Jag har provat ett par olika program för att hålla reda på utgifter tidigare, men de har alltid krävt alldeles för mycket manuellt meckande.

Visserligen så är economistas primära målgrupp kvinnor i åldern 18-25, men boken fick mig i alla fall att rycka upp mig lite, lösa ett lån, avsluta ett bortglömt konto, och allmänt bli lite mer ekonomiskt aktiv.

Uber

Av en händelse fick jag ett rabattkod värd 200 kr på taxitjänsten Uber, så jag reggade mig och la in mitt kortnummer. När man sedan behöver åka, drar man igång deras app. Med GPS’en får man upp sin position med en plopp på en karta, som man sedan kan flytta runt om det behövs. Det syns direkt hur många minuter bort närmaste bil är. “Tap”, så är taxin på väg. Man får då en bild på chauffören, liksom bilens märke, modell och registreringsnummer. Chauffören får se bilden på kunden, så man hälsas med ett “Hej Daniel”, istället för “Var det ni som beställt?”. Stor skillnad i trevlighet. När man kommer fram, tackar man för sig, och så är det bra så. Kortet debiteras automatiskt, och både belopp, sträcka och resväg syns sedan på webben.

Bilarna är alltid svarta, omärkta, och av modeller som Audi A8 och Mercedes S-klass. Det är som att ha sin egna privata limousin, men till en lite rimligare kostnad. Jag åker inte taxi speciellt ofta, så när jag väl gör det kan jag ju lika gärna åka bekvämt.

I Sverige finns de bara i Fjollträsk, än så länge. Reggar du dig från länken ovan får vi båda 70 kronors rabatt på nästa resa.

Nexus 7

Jag tröttnade på min Huawei Mediapad som både hade dålig batteritid och tvärkraschade när jag försökte köra Instagram, så nyss-ish fick jag årets modell av Nexus 7 (tack älskling). Full HD-upplösning, batteri som räcker hur länge som helst, och precis lagom stor. Plötsligt har det blivit enkelt och smidigt att läsa böcker, eftersom jag mellan kapitlen enkelt kan bläddra igenom twitterflödet, kolla om det kommit något trevligt mail, kolla på IMDB vad tusan den där skådisen hette och hade varit med i, och allt vad det nu är. Laptopen som jag förut alltid hade tillhands är nu mycket mer stationär.

Det enda minuset med den är att den inte har något sim-kort, men det har jag löst med en separat mobilrouter som översätter mellan 3G/4G och WiFi. I den har jag sim-kort från Fogg i de länder de har täckning, eller ett tillfälligt från Holiday Phone. De senare har jag förvisso inte hunnit testa än, men jag jobbar på det.

Trello

Jag har letat TODO-appar hur länge som helst. Nu senaste provade jag Googles egna “Keep”, men dess främsta syfte verkar vara att bränna slut på mobilens batteri på så kort tid som möjligt. Det är den å andra sidan väldigt duktig på.

För ett nytt projekt på jobbet så har vi börjat använda Trello, som både finns för webb och Android. Man definierar själv vilka faser saker kan ligga i, kan låta varje uppgift ha egna listor med checkboxar, och en massa annat. Som en vägg med postit-lappar.

Det tog inte speciellt lång tid innan jag hade fixat en separat vägg delad med sambon, och en privat för egna saker. Vissa större projekt kanske behöver en egen vägg i sin tur, men det är ju lätt ordnat i så fall.

October 3rd, 2013 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

« Äldre |