Basic personligt

Shorinjikempoanteckningar

Nu har jag ju kommit igång och börjat träna Shorinjikempo igen, den här gången hos Stockholms Studenter.

Efter den komplimang jag fick igår (tack, Johan) om att det såg bra ut (att massor av saker är rent katastrofala struntar jag i just nu), följt av en fråga om när jag tänkte gradera nästa gång, tyckte jag det var dags att börja föra lite anteckningar om de tekniker vi går igenom. Det är lätt både att blanda ihop och glömma bort dem annars. Jag har provat några olika varianter på det här tidigare, bland annat en wiki, men den försvann i och med serverkraschen i våras. Till att börja med blir det därför en liten wordpress-sida. Det går ju att flytta senare.

Förslag på bra wikimotorer emottages förresten tacksamt. En wiki vore nämligen bra, så att tekniksidorna kan peka på beskrivningarna av grunderna, och embu-serierna kan peka på beskrivningarna av teknikerna osv.

Planen inför hösten blir annars att träna tisdagar och torsdagar, med mål att ta brunt bälte till jul. Borde funka, och tills dess hoppas jag att jag har fått tillbaka lite styrka och kondition. Båda känns som om de ligger på noll just nu. Det blir inget “svart bälte innan 40″, men det är nog inte omöjligt med “svart bälte innan 42″, vilket ju är en mycket bättre siffra.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, wiki.

September 9th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Kärt återseende

Jag: Men tjena, det var länge sedan.

T: Yup, men nu är jag tillbaka.

Jag: Jo tack, jag märker det. *stön*

T: Tihi.

Jag: På något underligt sätt har jag faktiskt saknat dig, lite grand.

T: Du, det är helt och hållet ditt eget fel att det har dröjt så länge.

Jag: Det kan du nog ha rätt i, även om jag har haft mina skäl.

T: Som att du får ont och svårt att röra på dig, när jag är i närheten?

Jag: Nej, brist på tid, snarare. Vilket jag mycket väl vet är struntprat. Stannar du länge den här gången?

T: Resten av dagen idag i alla fall. Kanske ett tag i morgon också, det här var skoj. Men jag räknar absolut med att vara tillbaka om en vecka igen. Det kommer du märka. Hehe.

Jag: Jag tror dig… Ha det bra så länge, Träningsvärk.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, träningsvärk.

September 3rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Avancerad kempo

På måndagar har kempoklubben delat upp kvällen, så att mellan 18.00 och 19.15 är det lite mer avancerat, och därefter är det nybörjarträning. Som gräns för “avancerat” stod det blått bälte. Jag tittade i min träningsväska, och mycket riktigt låg ett blått bälte där. Visserligen är jag lite rostig, men det kanske kunde gå bra ändå.

Jag kommer dit lagom innan klockan 6, upptäcker att dörren är låst och att det inte står en bokstav om någon träning så dags. Till slut kommer Anders, en av tränarna, och släpper in mig. När det är dags att börja är det bara fem personer till där, alla med svart bälte. Två med 4 dan, och en med 3 dan. Aj.

Jävlar vad det gick undan med teknikträningen, och attans så många smällar jag fick på randorin. Ibland gick det bättre än annars, men jag har mycket kvar att lära. Det som störde mig mest var att jag var så ofantligt feg i mina attacker. Trots gigantiska boxningshandskar vågade jag knappt röra den andra personen, även om jag både hade kunnat nå fram och faktiskt få en meningsfull träff. Det hjälpte inte att jag blev direkt uppmanad av personen ifråga att träffa hårdare, det gick helt enkelt inte. Läskigt.

Nåja, jag har gott om karaktärsvittnen till min fördel om jag skulle bli anklagad för misshandel i alla fall.

Andra bloggar om: träning, kampsport, shorinjikempo.

January 27th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Kempo igen

Så där, då har jag äntligen kommit iväg på ett kempopass igen. Förra passet var i augusti, och sedan dess har jag inte gjort minsta lilla sak för att underhålla mina små muskler eller eventuell kondition. Det är inte så illa att jag får mjölksyra i armen när jag borstar tänderna, som för några år sedan, men det är långt ifrån bra. Dessutom har jag saknat kempon.

Av olika skäl tränar jag hädanefter hos Stockholm Södra. Lite bättre tider, lite bättre lägesmässigt, och lite mer sparring, något som jag helt klart ser som min svagaste punkt.

Trots det långa avbrottet så var det förvånansvärt mycket som satt kvar, både höftrörelser och vad sakerna hette. Det jag hade glömt bort, som några av ensamformerna (tenchi ken 1-4, framför allt de senare), behövde inte mer än någon enstaka repetition innan de kändes bekanta. Däremot var det lite mer ovant med slaget jag fick klockrent i solar plexus. Aj. Nåja, det var ju bara att flina, andas lite, och fortsätta. Att bli slagen lite grand dör man inte av. I vilket fall som helst var det skönt att vara fullständigt fokuserad på något helt annat än både jobb och annat kaotiskt. Mindfulness here I come.

Södra tillhör de mer fysiska klubbarna, så när jag gick därifrån var benen inte alldeles lyckliga. Eller armarna, när jag försökte hålla i vattenglaset till maten efteråt. Idag är inte trappor min favorituppfinning. Ändå vet jag att det förmodligen blir ännu värre i morgon, då det är dags för nästa pass. Jay! Därefter brukar det lugna ner sig lite grand, så kommer både den förbättrade fysiken och det lite ökade mentala lugnet så småningom.

Andra bloggar intressant om: träning, shorinjikempo, kampsport, södermalm, mindfulness.

January 22nd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

Kreativ dygnsrytm

Såg hos Slashdot att någon hade gjort en undersökning bland massa människor angående när på dygnet de var som mest kreativa och bäst på att lösa problem. Vinnaren var lustigt nog 22:04, och förloraren 16:33.

Att man inte är något snille sent på eftermiddagen var ju inte någon nyhet. Siestan inträffar inte tio på förmiddagen, direkt.

Själv är jag knappt vid medvetande vid tio på kvällen, och i likhet med en av de som har kommenterat artikeln så jag har min höjdpunkt snarast 12 timmar tidigare. Jag verkar även långt ifrån ensam att lösa knepiga problem i duschen.

Min dygnsrytm, sedan flera år tillbaka, ser därför vanligen ut så här.

• Upp ur sängen och stå i duschen tills jag har gått från “koma” till “vaken”. Har det varit något problem dagen innan där jag faktiskt har all information jag behöver men inte lyckats hitta någon lösning, kommer den garanterat medan jag står här. Det är bara att ställa sig rakt under duschstrålen och vänta.
• Till jobbet och testa om lösningen fungerar. Jag kollar på eventuella logfiler om någon kund har haft något problem, och skriver ny kod. Om det är flera delar som ska göra liknande saker, skriver jag alltid den första delen före lunch.
• På eftermiddagen blir det mest tester och “enkla” buggfixar, refaktoreringar och liknande. Jag läser dessutom gärna logfiler och problembeskrivningar, men utan någon press att behöva lösa det med en gång. Jag vet att jag kommer lösa det innan lunch nästa dag ändå, om det inte är något riktigt absurt.
• Har det varit något ovanligt knepigt så hjälper det att ägna kvällen åt något så “analogt” som möjligt, som att träna, laga mat eller liknande. Huvudsaken är att eftermiddagens problem försvinner ur medvetandet.

Sitter jag hos en kund, eller det är något som bara måste måste måste fixas med en gång, så är det ju inte värre än att man pressar sig lite grand. Däremot fungerar det inte i längden.

Och ja, jag relaterar definitivt mest till andra mer klassiska kreativa yrken som författare och konstnär, mer än den tråkiga bilden av en tekniker. En av tjejerna på reklambyrån som vi delar lokal med testade det genom frågan “vilken färg har tisdag?”. Vad skulle du ha svarat?

Andra bloggar intressant om: träning, datorer, programmering, problemlösning.

October 21st, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

Ingen kempo just nu

Nej, det är ingen slump att jag inte skriver någonting om Shorinjikempo just nu. Det blev en liten träningspaus medan jag tog mc-lektioner eftersom dygnets timmar inte räckte till, och i samma veva hände lite saker som gör att min tid i brommaklubben nu är över. Det finns andra klubbar i stan, men på grund av längre restid har det inte blivit av att jag har åkt dit. Det blir i så fall studentklubben uppe vid KTH som blir det naturliga valet, eftersom jag har tränat med dem tidigare en del.

Att byta stil är inte aktuellt, för det är just kempon som har en balans mellan hårt och mjukt, mellan stilmässigt rent å ena sidan och realistiskt och praktiskt å andra sidan, som passar mig bäst.

Däremot, vilket jag tycker är lite lustigt, så har jag ingen som helst träningsabstinens. Folk tjatar sig blå om att man bara efter någon månad skulle bli så biten av själva ansträngningsdelen av träningen att man fortsätter bara på grund av det. Man ska tydligen både bli rastlös om man inte tränar på ett tag och allt vad det är. Efter tre år relativt regelbunden träning och en mycket intensiv vår och sommar nu i år, har jag fortfarande ingen aning om vad folk pratar om.

Visst, man känner sig lite nyttig och duktig efter ett bra pass, och har man lärt sig någon ny teknik eller fått någon teknik att fungera ovanligt bra så kan man känna sig nöjd på grund av det. Jag kan även längta till nästa pass för att jag vet att jag ska få träffa trevliga människor och ta ytterligare ett litet steg i min utveckling, både psykist och fysiskt, och kanske komma lite närmare nästa bälte som bevis på det. Någonstans vet jag också att jag gradvis också blir lite starkare och får bättre kondition. Men beroende? Va?

Andra bloggar om: shorinjikempo, kampsport, träning.

October 4th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment

Träning kontra kostbyte

Såg hos Low-Carb-bloggen att Expressen nu har en artikel om det där med att gå ner i vikt genom att träna. Jag gillar att ha rätt.

Totalt irrelevant ur bevissynpunkt, men ändå: Efter att själv ha gått ner ganska mycket under våren kan jag nu flytta min vikt några kilo både upp och ner genom att byta ut lite saker i min kost. Min enda träning just nu består av att dra in kopplingshandtaget med vänsterhanden då och då. Dessutom har jag fortfarande inte sett någon som faktiskt har gått ner märkbart i vikt enbart genom träning, utan att de samtidigt har gjort rejäla förändringar i kosten. Däremot vet jag flera personer som tränar hårt, men har en profil som mest påminner om michelingubben.

Andra bloggar intressant om: mat, lchf, lågkolhydratkost, träning, bantning.

September 2nd, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Zen och konsten att skriva ett teoriprov för MC

Kommentaren från Josh om feltänket hos en viss tant påminde självklart även det om ett avsnitt ur min senast lästa bok. Det är dessutom ett av de avsnitt som faktiskt handlar om motorcyklar. Fast bara på ytan.

Författaren diskuterar hur det kan verka för en person som inte kan någonting om motorcyklar, när han ska försöka följa instruktionsboken för att ändra på någonting. Det finns en punktlista, men ingenstans några varför, vad som kan gå fel, och vad man i så fall ska göra åt det. Det är som att skruva ihop en IKEA-möbel. Vad de olika delarna har för roll får man aldrig reda på, och det spelar inte heller någon roll. Prylen som ser ut så HÄR ska sitta på DEN sidan om prylen som ser ut så DÄR, vänd åt DET hållet. Färdig. Mängden instruktioner och detaljer för att få ihop en hel hoj är med en sådan beskrivning helt ohanterlig.

En duktig mekaniker, som killarna hos Orange County Choppers, tänker självklart inte så här. De tänker enbart i termer av vad delarna har för roller. Hur delarna ser ut, eller vilken del som sitter var, är helt irrelevant. Ibland är det till och med lite dagsnotering på det. Huvudsaken är att de har en motor, styrning, växellåda och vad det nu är som behövs. Tänket ligger på en helt annan nivå. När man väl är där, så spelar detaljer ingen roll. (Jag tänkte nämna en viss undersökning bland lärare, men tänker hålla mig borta från Godwins Lag ett tag till.)

För att kunna påstå att man har bra förståelse för ett ämne, vilket är precis det som vägverkets test försöker visa, måste man även försöka få upp frågorna en nivå. Det är därför det inte är frågor om huruvida gaspedalen sitter till höger eller vänster om bromsen.

I GEB pratas lite om att det är omöjligt för människor att låta bli att göra det här hoppet upp, om de utsätts för liknande serier stimuli tillräckligt många gånger. Till slut “fattar” man. Även om det ibland är lite tradigt, har jag därför egentligen inte något emot att göra krypkörningsövningarna timme efter timme, för jag vet att det är hoppet till “fordonskontroll” jag egentligen är på jakt efter. Sannolikheten att en trafiksituation i verkligheten ska se ut exakt som provbanorna med små gula koner överallt är ju relativt liten. Jag kanske måste köra slalom i 50 km/h mellan små ankor som går med exakt 12 meters avstånd, för att sedan vända och köra slalom tillbaka igen. Vem vet, det kanske kommer hända (åtminstone om Douglas Adams fick bestämma), men det är ju inte det som är poängen.

Den intressantaste frågan blir i så fall hur man snabbast och effektivast får elever att göra det här hoppet upp i abstraktionsnivå, eftersom det oftast är någonting som måste komma från en själv. Att tanten som de här tankarna började med kommer råka ut för en olycka förr eller senare om hon trots allt råkar få tillräckligt många poäng anser jag uppenbart.

Precis lika uppenbart anser jag att det är att det här inlägget lika gärna hade kunnat handla om allting mellan kampsport, matlagning eller programmering (eller ungefär vad som helst), utan att man hade behövt ändra speciellt många ord i texten.

ZMM summering nummer 2 avklarad.

Andra bloggar intressant om: träning, mc, pedagogik, vetenskap.

August 21st, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Viktnedgång genom träning

Ister får ursäkta, men jag har svårt att tro på konceptet att man kan gå ner i vikt enbart genom att börja träna.

Det finns massor av anledning att röra på sig, oavsett om det bara är regelbunda promenader eller en intensiv kampsport där man hela tiden rör på hela kroppen. Man får bättre syresättning i kroppen, blir allmänt starkare, och slipper få mjölksyra i armarna av den ofantligt jobbiga aktiviteten att borsta tänderna. Absolut. Dessutom undviker man stelhet när man blir äldre, och håller allmänt borta ett helt gäng problem som kan uppstå med tiden. Men att gå ner i vikt, om det nu är det man vill, är inte en av effekterna.

Eller snarare, jo det är det visst. Om det är så att man samtidigt klarar av att äta exakt lika mycket som man gjorde tidigare. Problemet är att eftersom man förbränner mer, kommer kroppen svara genom att ropa “hungrig!” oftare och starkare. Då har man två val. Antingen äter man lika mycket som förut, varvid man går omkring och är konstant hungrig, vilket i sin tur gör att man blir trött, grinig och med en IQ-nivå som faller som en sten. Eller så äter man lite mer än förut så att man blir mätt igen, vilket gör att man mår bra, men vågen rör sig inte det minsta. Så visst, om man äter mindre så att man konstant är hungrig, går man självklart ner i vikt. Åtminstone i början, tills kroppen lär sig ta hand om mer av det man äter. Vikten stannar, man äter mindre, och simsalabim så är man i en rejält farlig negativ spiral. Jag tror inte på det, och har inte sett någon som det faktiskt har fungerat för.

Poängen med att äta färre kolhydrater är att man tvingar kroppen att arbeta annorlunda. Man blir fortfarande helt mätt, men den annorlunda sammansättningen gör att kroppen tidigare börjar ta energi från sina egna fettceller. Plus allt möjligt som hände med insulinnivåer, blodfetter och annat, som också bara är bra. Att folket i den där tvåårsundersökningen inte gick ner mer än 5 kg i snitt misstänker jag snarast beror på bristande disciplin. De andra versionerna gick ju dessutom sämre.

Att äta en god sallad och en röra på färska champinjoner, röd lök, grädde och svindyr balsamvinäger istället för potatis till sin köttbit, ser jag inte som ett offer, även om det onekligen kräver lite mer arbete och planering.

Andra bloggar intressant om: mat, träning.

July 20th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 5 comments

Saker jag måste tänka på

Det var ett par saker som stack ut speciellt under de här dagarna, som saker jag måste tänka på när jag tränar Shorinjikempo. Först ett par saker från Åke.

• Höj upp och fäst blicken, antingen i den andres ögon, halsen, eller (vilket är riktigt läskigt att bli utsatt för) högst upp på näsroten. Det senare gör att den andre tror att han kan möta ens blick, men utan att riktigt lyckas. Dessutom får man bättre balans eftersom omvärlden då aldrig lutar.
• Förflytta kroppen genom att först flytta foten, och först därefter vrida fram kroppen för att förflytta vikten. Poängen är att man då har båda benen i golvet när man gör sitt slag, sin losstagning eller sitt kast eller vad det nu är, vilket gör att man kan lägga mycket mer kraft bakom och ha bättre balans. Att försöka fälla någon när man själv står på ett ben och är i rörelse är ju inte så meningsfullt, för det är ju precis dit vi vill få vår motståndare. När 25 personer långsamt förflyttar sig runt i lokalen på det här sättet så kände man sig som en deltagare i en Silly Walk-tävling, och jag är oändligt tacksam att det inte fanns några filmkameror i närheten. Fånigt var bara förnamnet, men det blir kraftfullt när man gör det snabbt.
• Håll ryggen lodrät, vilket jag i och för sig har hört förut. Tänk om jag någon gång kunde börja göra det också.

Att träna embu med den regerande europamästarinnan gav ju också lite saker som jag måste bli bättre på, både för kempo i allmänhet och embu i synnerhet.

• Benen måste böjas mer. Med för raka ben går det nämligen inte att förflytta sig tillräckligt snabbt. Inte för att man ska ner så att lårbenen är vågräta, men åtminstone 5-10 cm längre ner än vad som känns “normalt”. Ja, det är sjukt jobbigt, men när Anna säger “en gång till”, så gör man det en gång till.
• Tummarna måste in. Annars trycks de ihop när man slår, vilket gör väldigt, väldigt ont.
• Frasering. För att se snygga ut så ska tekniker delas upp i steg, som ta-da, ta-da, ta-da istället för ta-da-da-da-da-da. Tricket är att få till lagom långa mikropauser, så att det fortfarande flyter och inte blir hackigt. Vi försökte med en av de första teknikerna man lär sig, men det blev aldrig tillräckligt bra.
• Knäna måste upp högt innan man sparkar. Då blir de både snabbare, svårare att se, och lite snyggare. Speciellt mawashis som kommer från sidan ser gräsliga ut om man har för rakt ben, plus att de blir triviala att upptäcka och blockera. Det här har jag också hört flera gånger förut, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg.
• Efter en spark ska man rakt ned. Inte framåt för att man har tappat balansen, och inte så långt tillbaka att man inte kan fortsätta sin attack. Rakt ned, dvs den sparkande foten ska ner där den andra foten är, varpå man flyttar den bakåt lite grand.

Sedan lärde jag mig alldeles själv att man måste flytta på huvudet när man kör randori, annars får man slag rakt på näsan. Det är pinsamt om inte annat.

När det gäller att bli träffad gjorde vi en riktigt läskig övning. Vi höll upp handskarna en bit framför ansiktet, som den andre fick slå lätta slag på. Själv skulle man låta bli att blinka, vilket är en reflex som sitter lite väl djupt i ryggmärgen. Sedan förde vi de egna händerna långsamt bakom, tills den andre istället började slå lätt på ens haka. Man skulle fortfarande inte blinka. Gissa om man behövde lita på den andre. Det som nästan var ännu läskigare, var att vara den som slog. Ok, jag har slagit mot folks huvuden ganska många gånger vid det här laget, och även träffat någon gång ibland. Men att på det här sättet träffa nästan varje gång, med så mycket kontroll att den andre varken riskerade skador eller att få onödigt ont, var en helt annan sak.

Andra bloggar intressant om: shorinjikempo, kampsport, träning.

July 7th, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | one comment