Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Boken “Det sötaste vi har” av Ann Fernholm

Efter att ha vunnit Ann Fernholms bok “Det sötaste vi har” som en av Kostfondens månadsgivare, läste jag idag äntligen klart den. Jag konstaterar att nej, den här boken behöver man nog inte läsa.

Eller ja, förmodligen vill du läsa den om du har barn, för att få veta hur socker och olika typer av spannmål påverkar barnens tarmar, tänder, hormonnivåer och risker för övervikt, diabetes, cancer, ALS och andra problem. Kanske också om du är gravid, eftersom mammans matvanor har en stor effekt på barnets framtida hormoner, allergier och immunförsvar och annat.

Personer som själva vet med sig att de äter för mycket socker, är rejält överviktiga, och börjar känna av artros och galopperande synfel kanske också vill ta en titt i boken för att få lite bakgrund till hur de där sakerna hänger ihop.

Eller så tror du att fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet, liksom kolesterol, är farligt, och är istället noga med att få i dig de där “nyttiga” fibrerna. Då har du fel, för att citera Hans Rosling.

Personer som jobbar på Livsmedelsverket bör oavsett ovanstående inte läsa den, för deras egna mentala hälsa. Det skulle inte vara så kul att få veta hur många saker man har haft fel om, exakt varför man har haft fel, och hur många personer, både vuxna och barn, som man har gett onödigt lidande och kanske till och med död. Jag skulle aldrig klara av en sådan smäll i alla fall.

Jag vill också utfärda en varning angående de första kapitlen om några experiment som gjordes för att ta reda på vad socker egentligen hade för effekt. Se till att ha många tuber tandkräm hemma, det kommer behövas.

Bokens referenslista på slutet är nästan 50 sidor lång, så det är inget flummigt eget fantiserande direkt. Dessutom görs det tydlig skillnad på vad som gäller för att förebygga problem, och vad som behövs för att hantera sjukdomar och symptom när de väl uppstår. Samma tydlighet finns för olika sorters kolhydrater.

September 6th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Episk löparkarriär

Förra hösten köpte jag ett par joggingskor, inspirerad av allas vår Linda. Det blev dock inte så många pass innan det blev vinter, men ändå. Jag var igång. Det blev vår, och så småningom kom jag ut igen. Ganska korta rundor på några km, men de blev oftast alltid lite längre, och hastigheten gick långsamt uppåt.

Jag nådde ett av årets mål, att springa i en timme. Jag hann 7 km, så att orka 3 till kändes inte som någon stor sak. Whee, heja mig!

Bara någon vecka senare gav mitt ena knä upp, och belönade mig med en vansinning smärta om jag sprang mer än någon km. Att gå var dock inga problem, så jag fick nöja mig med det. Så länge som jag tog det lite lugnt, så några konditionshöjande powerwalks var det aldrig tal om.

Nu i september hade knät slutat värka, så jag vågade mig ut igen. Det fungerade ganska bra. För att ge knät lite mer dämpning köpte jag ett par FiveFingers, som gör att man springer lite mer på framfoten än att dunsa hårt ner på hälen. Jag började försiktigt med bara någon km eller två. Visserligen fick jag träningsvärk utan dess like i vaderna, men det var ju inte så oväntat. Men knät var nästan helt tyst. Strålande.

Efter kanske totalt fyra-fem pass så började nu min häl protestera. Samma som förut, att gå är inget större problem. Minsta lilla joggingsteg och det känns som om någon sticker in en kniv rakt in i foten. Ja, det var årets löpträning det. Lite sur och bitter? Nej, hur menar du nu? Morr.

Jag är glad att jag aldrig anmälde mig till något lopp nu under hösten, för det hade jag ändå inte kunnat vara med på. Framför allt hade Hässelbyloppet varit kul eftersom jag först växte upp där och sedan har bott i området i 15 år som vuxen. Även längre och större lopp skulle vara kul, mest för sakens skull.

Det som gör det hela ännu mer ironiskt är att inte en enda gång under de typ tre år som jag tränade shorinjikempo, var jag borta från något pass på grund av en träningsskada. Blåmärken och någon ond tå eller två ibland, men inget som inte gick över till nästa dag. Men att bara jogga lite grand ger mig upprepade träningspauser på över en månad på grund av smärtor. Är jag ensam om att tycka att det är på gränsen till sjukt?

September 24th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 9 comments

Artikeln om maraton

I ett nummer av “Världens vetenskap” var det en artikel om vad som händer när man springer maraton. Det var två saker där som jag tyckte var anmärkningsvärda.

Först så stod det att efter ungefär 30 km kommer “väggen”. Anledningen till detta var att då tog kroppens glykogenreserver slut, och man började ta energi från fett istället. Under den omställningen fick man ofta ont i huvudet, precis det som händer de första dagarna för de som börjar äta LCHF. Att köra “train low, race high”, dvs träna på lågkolhydratkost och tävla på kolhydrater låter allt mer som en bra idé. Om kroppen redan vet hur den ska plocka energi från fettet så borde problemet med väggen vara ett mindre problem, kan man tycka.

Vidare stod det att efter uppåt 10 km hade man kommit in i lite rytm, och borde då ha en puls på 130-140. Öh, va? Min “jogga  på plan mark”-puls ligger på 160-170, 190-200 i uppförsbackar. Tror jag har en bit kvar innan jag har fått ordning på min kondition.

September 10th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Skor

I juni lyckades jag ju nå ett av årets löparmål, att springa kontinuerligt i en timme. Veckorna efter det blev dock bara kortare sträckor, och i slutet av juli gav mitt ena knä upp. Jag fixade att springa 1 km, men sedan var det obönhörligen stopp. Att gå var inga större problem, men den extra belastningen vid jogg fanns verkligen inte på kartan.

Så knät fick vila under augusti, medan jag googlade runt på nätet efter löptekniker, och pratade med lite erfaret folk i ämnet. Ganska snabbt dök ju FiveFingers-skor upp. Eftersom det är så tunn sula så kan man inte sätta i hälen först, utan måste hålla sig på främre delen av foten. Det ger lite mer svikt, och är snällare mot knäna. Det blev aldrig av att jag faktiskt köpte några, däremot.

Häromdagen såg jag en video med Usain Bolt, och då slog det mig att man ju borde kunna jogga i normala skor på samma sätt, utan att hela tiden landa på hälen. Så, igår begav jag mig ut på en liten 3 km-runda. Samma tempo som förut, runt 7 min/km, fast nu utan hälar. Knät muttrade lite, men jag klarade mig hela vägen hem. Senare på kvällen muttrade knät lite till, men inte alls som förut. Najs. Dessutom var det intressant att behöva vara så pass medveten hela tiden, och inte bara tugga på som vanligt.

Idag vaknade jag till träningsvärk av guds nåde, i varenda muskel söder om knät, både på framsidan och baksidan av benet. Hoppsan, det krävde visst lite ansträngning det där.

Jag kollade runt efter FiveFingersskor i sportaffärerna igår, men det var nästan slut överallt. Tydligen fanns inte bara en modell, utan tre. Storlekarna var helt puckade, så den som satt bäst var en dammodell storlek 39, när jag har 40-41 i vanliga fall.

Jag googlade lite idag, och upptäckte att det tydligen finns 10 olika modeller, några i “extra bred” version. De som verkar mest intressanta är Speed (med snörning) och Flow Trek (extra varma). De senare skulle nog vara bäst nu, så kan jag ha dem under hösten.

De modeller jag provade igår satt så pass olika att jag ju helst skulle vilja prova båda modellerna i flera olika storlekar. Visserligen kan man skicka tillbaka skorna om det är fel storlek, men det gör det ju omöjligt att testa två storlekar parallellt. Det kanske är bättre att vänta tills i vår, när utbudet i affärerna är bättre igen? De var verkligen jättemysiga, den stund jag provade dem igår.

September 4th, 2011 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

Kalorihypotesen havererar

Anna Ottosson står för det värsta haveri när det gäller kalorihypotesen som jag någonsin har sett.

Frågeställaren tränar 3 ggr per vecka, och äter i snitt 1750 kcal per dag. Uppdelningen är 25-30% protein, “max” 20% fett, och resten kolhydrater. Detta uppdelat på 5 måltider per dag.

Föga förvånande går han inte ner ett gram.

Enligt alla artiklar om kaloritramset så går man ner i vikt om man äter färre kalorier än man gör av med. Så, vad är Annas geniala tips? Jo, att äta mer, i snitt 2000 kcal per dag. Han får även tipset att dra upp fettandelen till 25-30% på bekostnad av kolhydraterna.

Någon får gärna förklara hur en ökning av kalorierna skulle leda till en minskning av vikten, med bibehållen träningsmängd. Givet kalorihypotesen, alltså.

Min gissning är att eftersom ökningen av kalorierna måste komma helt och hållet från fett, kommer det inte hända ett endaste dyft. Möjligen, möjligen, att han inte kommer vara lika hungrig precis innan mat och sov-klockan ringer igen. De täta och kolhydratrika måltiderna gör att det hela tiden kommer pumpas runt insulin i blodet, och han kommer inte kunna gå ner ett gram eller minska i omfång en enda centimeter.

Eftersom han tränar spinning och styrketräning som kräver lite explosivitet, skulle jag personligen komma med helt andra råd.

  1. Dra upp fetthalten till 50-60%, och dra ner kolhydraterna till högst 20-25%.
  2. Ät bara 3 gånger om dagen. Skippa en måltid om du inte är hungrig.
  3. Ät dig helt mätt. Krävs det 5000 kalorier, fine. Dra i så fall upp på fettet, inte kolhydraterna.

Så, Magnus, om du läser det här: Prova gärna Annas minimala ändringar i några veckor. Prova därefter mina tips i några veckor. Sedan märker du själv vad som fungerar bäst.

September 22nd, 2010 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 5 comments

Shorinjikempoanteckningar

Nu har jag ju kommit igång och börjat träna Shorinjikempo igen, den här gången hos Stockholms Studenter.

Efter den komplimang jag fick igår (tack, Johan) om att det såg bra ut (att massor av saker är rent katastrofala struntar jag i just nu), följt av en fråga om när jag tänkte gradera nästa gång, tyckte jag det var dags att börja föra lite anteckningar om de tekniker vi går igenom. Det är lätt både att blanda ihop och glömma bort dem annars. Jag har provat några olika varianter på det här tidigare, bland annat en wiki, men den försvann i och med serverkraschen i våras. Till att börja med blir det därför en liten wordpress-sida. Det går ju att flytta senare.

Förslag på bra wikimotorer emottages förresten tacksamt. En wiki vore nämligen bra, så att tekniksidorna kan peka på beskrivningarna av grunderna, och embu-serierna kan peka på beskrivningarna av teknikerna osv.

Planen inför hösten blir annars att träna tisdagar och torsdagar, med mål att ta brunt bälte till jul. Borde funka, och tills dess hoppas jag att jag har fått tillbaka lite styrka och kondition. Båda känns som om de ligger på noll just nu. Det blir inget “svart bälte innan 40″, men det är nog inte omöjligt med “svart bälte innan 42″, vilket ju är en mycket bättre siffra.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, wiki.

September 9th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 7 comments

Kärt återseende

Jag: Men tjena, det var länge sedan.

T: Yup, men nu är jag tillbaka.

Jag: Jo tack, jag märker det. *stön*

T: Tihi.

Jag: På något underligt sätt har jag faktiskt saknat dig, lite grand.

T: Du, det är helt och hållet ditt eget fel att det har dröjt så länge.

Jag: Det kan du nog ha rätt i, även om jag har haft mina skäl.

T: Som att du får ont och svårt att röra på dig, när jag är i närheten?

Jag: Nej, brist på tid, snarare. Vilket jag mycket väl vet är struntprat. Stannar du länge den här gången?

T: Resten av dagen idag i alla fall. Kanske ett tag i morgon också, det här var skoj. Men jag räknar absolut med att vara tillbaka om en vecka igen. Det kommer du märka. Hehe.

Jag: Jag tror dig… Ha det bra så länge, Träningsvärk.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, shorinjikempo, kampsport, träningsvärk.

September 3rd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | one comment

Avancerad kempo

På måndagar har kempoklubben delat upp kvällen, så att mellan 18.00 och 19.15 är det lite mer avancerat, och därefter är det nybörjarträning. Som gräns för “avancerat” stod det blått bälte. Jag tittade i min träningsväska, och mycket riktigt låg ett blått bälte där. Visserligen är jag lite rostig, men det kanske kunde gå bra ändå.

Jag kommer dit lagom innan klockan 6, upptäcker att dörren är låst och att det inte står en bokstav om någon träning så dags. Till slut kommer Anders, en av tränarna, och släpper in mig. När det är dags att börja är det bara fem personer till där, alla med svart bälte. Två med 4 dan, och en med 3 dan. Aj.

Jävlar vad det gick undan med teknikträningen, och attans så många smällar jag fick på randorin. Ibland gick det bättre än annars, men jag har mycket kvar att lära. Det som störde mig mest var att jag var så ofantligt feg i mina attacker. Trots gigantiska boxningshandskar vågade jag knappt röra den andra personen, även om jag både hade kunnat nå fram och faktiskt få en meningsfull träff. Det hjälpte inte att jag blev direkt uppmanad av personen ifråga att träffa hårdare, det gick helt enkelt inte. Läskigt.

Nåja, jag har gott om karaktärsvittnen till min fördel om jag skulle bli anklagad för misshandel i alla fall.

Andra bloggar om: träning, kampsport, shorinjikempo.

January 27th, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 3 comments

Kempo igen

Så där, då har jag äntligen kommit iväg på ett kempopass igen. Förra passet var i augusti, och sedan dess har jag inte gjort minsta lilla sak för att underhålla mina små muskler eller eventuell kondition. Det är inte så illa att jag får mjölksyra i armen när jag borstar tänderna, som för några år sedan, men det är långt ifrån bra. Dessutom har jag saknat kempon.

Av olika skäl tränar jag hädanefter hos Stockholm Södra. Lite bättre tider, lite bättre lägesmässigt, och lite mer sparring, något som jag helt klart ser som min svagaste punkt.

Trots det långa avbrottet så var det förvånansvärt mycket som satt kvar, både höftrörelser och vad sakerna hette. Det jag hade glömt bort, som några av ensamformerna (tenchi ken 1-4, framför allt de senare), behövde inte mer än någon enstaka repetition innan de kändes bekanta. Däremot var det lite mer ovant med slaget jag fick klockrent i solar plexus. Aj. Nåja, det var ju bara att flina, andas lite, och fortsätta. Att bli slagen lite grand dör man inte av. I vilket fall som helst var det skönt att vara fullständigt fokuserad på något helt annat än både jobb och annat kaotiskt. Mindfulness here I come.

Södra tillhör de mer fysiska klubbarna, så när jag gick därifrån var benen inte alldeles lyckliga. Eller armarna, när jag försökte hålla i vattenglaset till maten efteråt. Idag är inte trappor min favorituppfinning. Ändå vet jag att det förmodligen blir ännu värre i morgon, då det är dags för nästa pass. Jay! Därefter brukar det lugna ner sig lite grand, så kommer både den förbättrade fysiken och det lite ökade mentala lugnet så småningom.

Andra bloggar om: träning, shorinjikempo, kampsport, södermalm, mindfulness.

January 22nd, 2009 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

Kreativ dygnsrytm

Såg hos Slashdot att någon hade gjort en undersökning bland massa människor angående när på dygnet de var som mest kreativa och bäst på att lösa problem. Vinnaren var lustigt nog 22:04, och förloraren 16:33.

Att man inte är något snille sent på eftermiddagen var ju inte någon nyhet. Siestan inträffar inte tio på förmiddagen, direkt.

Själv är jag knappt vid medvetande vid tio på kvällen, och i likhet med en av de som har kommenterat artikeln så jag har min höjdpunkt snarast 12 timmar tidigare. Jag verkar även långt ifrån ensam att lösa knepiga problem i duschen.

Min dygnsrytm, sedan flera år tillbaka, ser därför vanligen ut så här.

  • Upp ur sängen och stå i duschen tills jag har gått från “koma” till “vaken”. Har det varit något problem dagen innan där jag faktiskt har all information jag behöver men inte lyckats hitta någon lösning, kommer den garanterat medan jag står här. Det är bara att ställa sig rakt under duschstrålen och vänta.
  • Till jobbet och testa om lösningen fungerar. Jag kollar på eventuella logfiler om någon kund har haft något problem, och skriver ny kod. Om det är flera delar som ska göra liknande saker, skriver jag alltid den första delen före lunch.
  • På eftermiddagen blir det mest tester och “enkla” buggfixar, refaktoreringar och liknande. Jag läser dessutom gärna logfiler och problembeskrivningar, men utan någon press att behöva lösa det med en gång. Jag vet att jag kommer lösa det innan lunch nästa dag ändå, om det inte är något riktigt absurt.
  • Har det varit något ovanligt knepigt så hjälper det att ägna kvällen åt något så “analogt” som möjligt, som att träna, laga mat eller liknande. Huvudsaken är att eftermiddagens problem försvinner ur medvetandet.

Sitter jag hos en kund, eller det är något som bara måste måste måste fixas med en gång, så är det ju inte värre än att man pressar sig lite grand. Däremot fungerar det inte i längden.

Och ja, jag relaterar definitivt mest till andra mer klassiska kreativa yrken som författare och konstnär, mer än den tråkiga bilden av en tekniker. En av tjejerna på reklambyrån som vi delar lokal med testade det genom frågan “vilken färg har tisdag?”. Vad skulle du ha svarat?

Andra bloggar om: träning, datorer, programmering, problemlösning.

October 21st, 2008 Posted by Daniel Brahneborg | Uncategorized | 4 comments

« Äldre |