Basic personligt

Daniel Brahneborgs blogg

Dags för nästa nivå

Tidigare i höstas konstaterade jag att det inte kommer bli någon masterexamen för min del. Att sluta plugga kändes däremot inte aktuellt, att lära sig nya saker är alldeles för kul. En idé jag funderat på ganska länge är att komplettera med mer matte, för att åtminstone komma upp i en kandidat där. Examina i flera ämnen är kul. Tyvärr skulle det kräva både en rejäl repetition av derivator och integraler, samt fler kurser om det. Jag kanske hamnar där förr eller senare ändå, men just nu kändes det inte speciellt lockande.

En av lärarna på testkursen jag gick i våras pratade under en rast om konceptet industridoktorand, och jag lyckades aldrig riktigt släppa det. Min uppfattning om forskarutbildning var innan dess att det krävde att man var anställd som lärare på ett universitet, samtidigt som man gjorde vad man nu mer behövde göra. Nog för att det är kul att prata om saker som jag tycker är intressanta, men det är ett ganska stort steg därifrån till att vara någon typ av någorlunda pedagogisk lärare.

Tydligen finns en annan lösning, och det är att bli just industridoktorand. Ens normala jobb krymper då till 20%, medan forskarutbildningens fyra år tar de övriga 80%, så totalt är det ett projekt på fem år. Tricket som gör att man inte även får en lönesänkning på 80% (det vore en smula suboptimalt) är att man fokuserar kurser och forskning på områden som arbetsgivaren har nytta av. Företagets produkter kan bli bättre, man kan hålla interna seminarier för sina kollegor, och så vidare. I en del fall sker även viss sponsring från någon stiftelse.

Många mail senare är det därför exakt det jag ska göra, med start nu vid nyår. Det återstår viss formalia, men nu finns tillräckligt många påskrivna papper och dokumenterade planer för att risken att det inte ska bli av ska vara försumbar. De närmaste åren kommer därmed bestå av kurser, en väldig massa läsande, skrivande av några vetenskapliga artiklar, diskuterande, resande, och en del annat. Därefter, vilket alltså blir någon gång i början på år 2022, kan jag använda titeln doktor. Ämnet är datavetenskap, området någonstans mellan test och nätverk. Jag kommer börja med ett testrelaterat problem, så får jag se vad som händer sedan. Eftersom jag har gått senaste kurserna på MDH i Västerås är det där jag kommer ha mina handledare.

När jag började på universitetet i Umeå 1989 visste jag ungefär vad jag skulle göra fram till 1993. Det är lite samma situation nu, men med en signifikant skillnad. Nu vet jag, efter NaNoWriMo, magisteruppsatsen och de kurser jag gått sedan dess, att mycket av det jag kommer lära mig är saker jag varken vet att de finns eller ens kan föreställa mig. Både om datavetenskap i sig, men kanske ännu mer om andra ämnen och hur jag själv fungerar och vad jag tycker är kul och intressant. Jag vet att de där sekundära insikterna alltid kommer, men också att de alltid är oförutsägbara. Numera är de min drog, och jag ska få jaga dem i fem år framåt.

Jobbigt? Tja, kanske. Ordet “förmodligen” ligger nog närmare sanningen, men jag föredrar total förnekelse på just den punkten. Skitkul? Definitivt.

November 18th, 2016 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Ingen masterexamen

När jag började på min magisteruppsats för ungefär två år sedan, hade jag framför allt två alternativ. Antingen gjorde jag klart den så den blev godkänd före sista juni 2015, eller så gjorde jag en kandidatuppsats först. Efter en sådan skulle den magister jag började på 1989 vara körd, men skulle kunna byggas på till en magister eller master efteråt med lite fler kurser och ytterligare en uppsats. Där och då kändes det första alternativet mest lockande, så jag inte skulle behöva köra uppsats-racet fler gånger än nödvändigt. Få en treårig examen med fyra års kurser i ryggen? Nej tack.

Jag fick min magisterexamen, och fortsatte plocka kurser för att nå upp till en masterexamen. Det är ett år mer, så det var ett lagom steg uppåt. Kurser kom och gick, och nu till våren skulle det bara vara uppsatsen kvar. Eftersom jag gjort en “stor” (dvs 30 hp) uppsats skulle det nu räcka med en “liten” på 15 hp. Jag skulle tills dess ha tillräckligt med poäng, och tillräckligt stor andel både av de gamla och nya poängen inom datavetenskap på avancerad nivå. Lugna puckar. Då skulle jag ha nått taket inom universitetsvärldens grundutbildning, samma nivå som “master” internationellt, och som en civilingenjör. En magister är ett lite underligt mellanting.

Nu är det ansökningsperiod för vårterminen, så jag började söka runt på antagning.se för att hitta vilken kurskod jag skulle söka. Inga träffar, bara masteruppsatser på 30 hp. Kollade runt på några universitet, men hittade inga 15-poängare där heller. Mailade några lärare från tidigare kurser, och hamnade till slut hos en studievägledare som avslöjade att min plan inte fungerade. För att ta ut en masterexamen får man inte återanvända någonting från tidigare examen, och den går bara att nå från en kandidat. Eftersom en master är på 2 år, skulle det innebära totalt 6 års studier för en 5-årig examen. Min magister (= 4 år) räknades alltså som likvärdig med en kandidat (= 3 år). Det lämnas som en uppgift åt läsaren att gissa hur många svärord jag tänkte, nivån på min kränkthet osv, när jag fick reda på detta. En ledtråd kan fås genom att googla på “Grahams number”.

Lyckligtvis så finns andra vägar jag kan gå för att levla upp, men detaljerna kring det tänker jag vänta med att avslöja tills alla formalia är klara. Just nu känns det väldigt bra i alla fall.

October 5th, 2016 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Experimentet som inte bevisade relativitetsteorin

De som har läst om relativitetsteorin på fysiken kanske kommer ihåg Michelsons experiment på 1880-talet, där han mätte ljusets hastighet i två olika riktningar för att mäta hur snabbt jorden rörde sig genom etern. Han fick samma hastighet åt alla håll, alltså är relativitetsteorin sann. Typ så.

Tyvärr var det inte riktigt så enkelt. Att mäta ljusets hastighet på 1880-talet gick ju inte, det fanns inte i närheten av tillräckligt bra precision i den tekniska utrustningen. Istället skickade han ljuset i två olika riktningar, lät de mötas genom en halvgenomskinlig spegel, och undersökte om interferensmönstret ändrades. Eftersom ljus är vågor, skulle en ändring i hastighet när man roterade på hela apparaten göra att vågorna från ena hållet skulle komma lite tidigare eller senare än förut, vilket skulle göra att våg+våg skulle bli annorlunda.

Problemet är då att eftersom ljuset måste åka fram och tillbaka i respektive riktning, går det först aningen snabbare, och därefter aningen långsammare (om det där med etern stämde). På grund av algebra så blir summan trots allt inte noll, men vansinnigt liten. Därför måste experimentet göras i en källare under ett klimatkontrollerat hus, för att undvika skillnader i temperatur osv. Det måste också utföras uppe på en bergstopp, helst ute i det fria, för att undvika risken för att etern “fastnar” mellan husens väggar eller liknande. Lite “good luck, have fun” över det där.

Dessutom formulerades (jag funderade på att skriva “uppfanns”, för att ge alla som vet någonting om någonting ett totalt psykbryt) relativitetsteorin inte förrän 20 år senare. Vad den skulle ha krävt för precision eller liknande för att bli bevisad, visste Michelson därför inte. Till att börja med skulle vilket värde som helst som inte var noll varit signifikant, och dessutom struntade han i att ta hänsyn till att kanske även solen rör sig genom etern, vilket skulle gett en sådan där fram-och-tillbaka-grej till. Nya tester tre och sex månader senare hade varit extremt intressant, något han inte gjorde.

Ungefär där kommer man till nästa nivå av protest, nämligen att det varken då eller nu går att bevisa en vetenskaplig teori. Det går att ge den stöd om den gör tillräckligt bra förutsägelser, men det är allt. Bevisa dem? Nope. Det enda man kan göra är att försöka falsifiera dem. Ju sämre det går, desto bättre är teorin. Denna ganska strikta syn formulerades av Karl Popper 1934, vilket var flera decennier efter att relativitetsteorin ifråga publicerades. Principen fanns säkerligen även tidigare, men kanske inte lika tydligt.

Det är inte utan att vetenskapshistoria är lite kul.

September 14th, 2016 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Falsifierbarhet

Jag är ett stort fan av konceptet falsifierbarhet. Om det för en naturvetenskaplig modell inte går att designa ett test med ett förutsägbart resultat, så är det helt enkelt inte vetenskap, utan svammel. Om resultaten sedan inte hamnar inom ett tillräckligt snävt intervall, så är modellen felaktig. I Simon Singhs bok om Big Bang beskrevs en modell där experimenten träffade rätt med 6 värdesiffror, så den modellen var förmodligen ganska korrekt. En bra effekt av det här är att området hålls rent. Även om ingenting ju går att bevisa, så är det väldigt mycket som går att motbevisa. Linjen mellan sanning och fantasi blir stegvis allt tydligare.

Frågan som dök upp på Twitter för ett tag sedan var huruvida det finns någon motsvarande mekanism inom humaniora. Jag är övertygad om att någon form av “tryck” behövs även där, för att behålla någon form av kvalitet och undvika total urspårning. Annars blir det ju bara en massa “enligt källa X så Y”, vilket ju inte har något värde överhuvudtaget. Ingen lär sig någonting.

Att försöka använda falsifierbarhet inom humaniora funkar inte speciellt bra, med minimala undantag som “om man byter plats på DE och DEM så är det fler läsare som blir förvirrade och tycker det är svårt att läsa”, men det betyder ju inte nödvändigtvis att all humaniora är svammel. Att tillämpa “vetenskap är att samla fakta” på naturvetenskap funkar inte heller, då går det ju inte att förstå varför homeopati är trams.

Så, vad använder humaniora för gränsdragningsmetod?

January 27th, 2016 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Boken “Det sötaste vi har” av Ann Fernholm

Efter att ha vunnit Ann Fernholms bok “Det sötaste vi har” som en av Kostfondens månadsgivare, läste jag idag äntligen klart den. Jag konstaterar att nej, den här boken behöver man nog inte läsa.

Eller ja, förmodligen vill du läsa den om du har barn, för att få veta hur socker och olika typer av spannmål påverkar barnens tarmar, tänder, hormonnivåer och risker för övervikt, diabetes, cancer, ALS och andra problem. Kanske också om du är gravid, eftersom mammans matvanor har en stor effekt på barnets framtida hormoner, allergier och immunförsvar och annat.

Personer som själva vet med sig att de äter för mycket socker, är rejält överviktiga, och börjar känna av artros och galopperande synfel kanske också vill ta en titt i boken för att få lite bakgrund till hur de där sakerna hänger ihop.

Eller så tror du att fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet, liksom kolesterol, är farligt, och är istället noga med att få i dig de där “nyttiga” fibrerna. Då har du fel, för att citera Hans Rosling.

Personer som jobbar på Livsmedelsverket bör oavsett ovanstående inte läsa den, för deras egna mentala hälsa. Det skulle inte vara så kul att få veta hur många saker man har haft fel om, exakt varför man har haft fel, och hur många personer, både vuxna och barn, som man har gett onödigt lidande och kanske till och med död. Jag skulle aldrig klara av en sådan smäll i alla fall.

Jag vill också utfärda en varning angående de första kapitlen om några experiment som gjordes för att ta reda på vad socker egentligen hade för effekt. Se till att ha många tuber tandkräm hemma, det kommer behövas.

Bokens referenslista på slutet är nästan 50 sidor lång, så det är inget flummigt eget fantiserande direkt. Dessutom görs det tydlig skillnad på vad som gäller för att förebygga problem, och vad som behövs för att hantera sjukdomar och symptom när de väl uppstår. Samma tydlighet finns för olika sorters kolhydrater.

September 6th, 2015 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Fasövergångar

När jag läste kemi på gymnasiet och kom in på ämnens tillstånd (fast, flytande, gas, plasma), så påpekade läraren att det som egentligen var intressant där, var övergångarna. Is vid minus 20 och vid minus 30 grader är ganska lika, så sådant är ganska trist. Det är mycket roligare att titta på hur ämnen ändrar på sig precis när de byter tillstånd. Framför allt kanske när ämnen går från flytande till fast.

Det där har visat sig vara en synnerligen universell princip. Allting som är intressant, händer i övergångar.

En av mina favoritkonstruktioner i program, statemaskiner, bygger på precis det här. Tillstånden i sig är nästan oväsentliga, all kod ligger istället just i hanteringen av övergångarna.

Alla filmer och böcker som är någorlunda intressanta för mig, handlar om saker som ändras. Klassiska exemplet är nog Rain Man. Den handlar inte om Rain Man, utan om Tom Cruise, eftersom det är han som blir en annorlunda person än i början. Är ändringarna för små eller för subtila, som i Caprica, tappar jag intresset.

Så hamnade jag igår på Fotomässan tillsammans med Mia, där David Bicho pratade om ljussättning, ett område som har varit en stor vit fläck på kartan för mig. Det första han då säger, är att det inte handlar om varken de ljusa eller mörka partierna, utan om området däremellan. Var de ligger, och hur skarpa de är. (Plus en del annat, men som inte är relevant just nu.) Man kan ju lugnt uttrycka det som att en och annan pollett föll på plats där, att det kändes enkelt att kunna relatera till det, och få en massa idéer på saker att testa. Att jag sedan förmodligen inte kommer realisera så många av dem, och att resultaten kanske ändå inte kommer bli så bra, är en annan sak. Teori och praktik är bara samma sak i teorin, inte i praktiken.

Även mat är ju bäst precis i övergångarna. Till exempel fisk, framför allt lax, när den är bara ett par sekunder från att bli helt klar, och fortfarande är yttepyttelite mjuk i mitten. Inte undra på att det kliar lite att köpa en Sous Vide/Crock-pot, där det där tillståndet varar mycket längre.

Eller hojåkning. Köra rakt fram är ganska tråkigt. Övergången mellan “väg rakt fram” och “väg åt sidan”: fun fun fun.

Ja, jag tycker det är häftigt när enstaka ord och fraser så totalt kan ändra hur man tänker på någonting. Som “encapsulate the concept that varies” när det gäller programmering, “gener har individer” när det gäller biologi, och för foto nu kanske “ljussättning handlar om skuggkanter”. När övergången väl har skett, kan man aldrig komma tillbaka. Världen blir lite tydligare, och man förstår lite mer. Och efter hand lite tråkigare igen (om än långsamt, jag är ingen “Typ A” direkt), tills det är dags för nästa mentala hopp. Handlar kunskapsövergången som nu om just övergångar, blir jag så klart extra lycklig. Övergångar PLUS meta? Whee! *klappar händerna som en liten flicka som har fått en ponny*

“Hej, jag heter Daniel. Jag är övergångsjunkie.”

November 26th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Religion som virus

Jag kan inte riktigt släppa inlägget som Franklin Veaux skrev om religion som ett virus. Detta av två skäl.

Till att börja med för att det ju finns ganska många andra fenomen i samhället som beter sig likadant, framför allt att fakta som kommer “utifrån” ignoreras och motarbetas på olika sätt. Det enklaste exemplet är nog fildelning, men det är ju inte direkt svårt att upptäcka fler.

Det andra skälet är att det här ju förklarar varför vissa debatter och konflikter (återigen är det enklast att tänka på fildelning) är så svåra att reda ut. För att sidan med starkast bevis ska kunna vinna, är det ju inte virusets värd som ska bekämpas. Det kommer man ingenstans med. Tyvärr. Samtalsterapi fungerar dåligt för att bota förkylningar.

De flesta sådana här virusinfektioner verkar dessutom vara kroniska. Har de väl fått fäste, är det nästan aldrig som de släpper taget. Som om MAQS-Monique skulle bli Piratpartiets nästa partiledare, liksom.

Istället verkar det vara viruset självt som måste stoppas från att få större spridning, genom att vaccinera nya generationer med fakta, och sedan vänta på att de smittade ska försvinna på naturlig väg. Vilket tyvärr kan ta lång tid, men det fungerar i alla fall.

Det som är lite deprimerande med det är insikten att jag ju också har ett eller annat sådant här virus, där fakta utifrån inte verkar ha någon effekt alls. Att vänta på att jag ska dö ut är då kanske en inte alldeles optimal lösning.

October 22nd, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 2 comments

Fri vilja? Really?

Det där med att människan inte har någon själ, påminde mig om en diskussion jag hade för några år sedan, angående människans fria vilja. Ju mer jag funderar på det, och ju fler exempel jag får, desto mer övertygad blir jag nämligen av att något sådant inte existerar.

Saker som biokemisk obalans i kroppen (för mycket blod i koffeinomloppet t.ex.), vana, inlärda beteenden osv, fungerar alltid som en på något sätt enklare förklaring än att det skulle finnas någon separat “vilja”.

Om nu hjärnforskare har kommit fram till att det varken finns någon själ eller något “self” som är mer än en effekt av hjärnans konstruktion och kemi, finns det ju helt enkelt ändå ingenstans som den där viljan skulle kunna komma från.

Sedan gör det ju ingenting att i samma veva försvinner “vi har en fri vilja, alltså finns gud”, som jag periodvis har hört lite för ofta.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | no comments

Dawkins om språk

En kul sak som Richard Dawkins tog upp häromdagen var skillnaden mellan dialekter och språk. De divergerar ju på ungefär samma sätt som gener. Arter brukar väl anses separata när de inte längre kan föröka sig med varandra, men var drar man gränsen för språk? När blir en dialekt ett eget språk?

Han föreslog ett ganska enkelt test för detta, nämligen att kolla om det anses som förolämpande eller artigt att försöka härma den man pratar med. Det fungerar oftast väldigt bra, utom just i fallet med svenska och norska. Kanske finska, meänkieli och estniska också ligger där någonstans i gränslandet.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 4 comments

Varför är himlen svart på natten?

Just det, Coop hade någon fånig reklam nyligen som bland annat innehöll frågan om varför det är svart på natten. Det framställdes som en av livets stora och svåra frågor, som huruvida det fanns en gud (förmodligen inte, nej) och vad man skulle äta till middag.

Svaret på det där med svarta himlen är helt enkelt att det är ett bevis för att universum inte är oändligt stort/gammalt (vilket är lite samma sak i det här fallet).

It goes like this… om universum hade varit oändligt stort, hade det funnits oändligt med stjärnor. Det hade inneburit att det i alla riktningar hade funnits en stjärna. Även om en av stjärnorna ligger närmare än de andra, hade det fortfarande funnits gott om stjärnor åt andra hållet för att ge en i alla fall jämngrå himmel istället för en nästan helt svart.

Alltså är inte universum oändligt stort. QED.

September 7th, 2012 Posted by Daniel Brahneborg | blogg | 3 comments

« Äldre |